Husbilsdrömmen
Från att ha varit mycket skeptisk till camping har jag nu ändrat mig, i alla fall vad det gäller husbilar. Men det är egentligen inte någon campinggemenskap och semestrar jag tänker på, utan möjligheten att kunna ta med sig kontoret ut från Stockholm. Just därför siktar jag på en plåtis!
Camping har väl aldrig varit min grej, och verkligen inte det här med husvagn och husbil. Att tälta ute i naturen, gärna på vandringstur, det är en helt annan sak. Men att slå upp tältet på en gräsmatta på en camping har aldrig lockat mig. Inte heller att sitta i en campingstol utanför en husbil och stirra på andra campare.
För 10 år sedan blev det ändå så att jag hamnade i en husbil, och då i Australien. Det var helt enkelt så det verkade gå till, att uppleva den kontinenten. Avstånden är otroligt stora och att hyra en campervan tycktes som det självklara valet. Och en helt ny värld öppnade sig när vi skumpade ut ur Perth och tog sikte på Kalgoorlie i Western Australia. Vad hade vi gett oss in på?
Frälst på direkten
Redan första kvällen var jag frälst. Kanske inte så mycket tack vare själva husbilen, den var egentligen inte varken bättre eller sämre än jag föreställt mig. Men de campingplatser vi besökte under resan var alla fantastiska. Otroligt rent och snyggt, välskötta gasgrillar utomhus och på det hela taget väldigt bra service. Inte som de campingplatser jag besökt i Sverige, där det varit slitna baracker, plastmattor och dåligt städat.
Och nej, det är antagligen inte så överallt. Men jag tycker nog att det är lite för sunkigt överlag. Att många platser i Australien varit bra under husbilsturnéer i Western Australia, New South Wales och Queensland har nog främst berott på att klimatet varit sådant att det har varit rätt mycket “open air” och därmed bra ventilation. Ja, förvisso har man stött på ett och annat odjur, t.ex. enorma kackerlackor i Southern Cross (WA), Huntsmen (googla på det för skräckbilder, hörni!) och Redbacks i Queensland (jo, också det en spindel, dessutom giftig) … men det har i alla fall inte varit ofräscht.
ÄR man inte lite trött på den här rosenskimrande vanlife-estetiken? Foto: Manuel Meurisse, Unsplash
Hur går det med hygienen?
De gånger vi hyrt husbil har det varit lite större, helintegrerade bilar med kök, toalett och dusch. Även den gången vi hade bokat en mer renodlad campervan (Toyota Hiace) blev vi ofrivilligt uppgraderade till en större modell.
Men det var så lätt att hitta bra och fräscha faciliteter runt om i Australien att vi aldrig använde varken toalett eller dusch. Men nu när jag börjar fundera på en husbil (eller snarare en “kontorsbil”) så måste det bli en där det finns på plats. Står man och jobbar en vecka på en parkering i t.ex. Gävle eller Storuman är jag rätt säker på att jag inte vill varken kissa på Icas kundtoalett eller i en snödriva.
Bygga sin egen campervan?
Efter några veckors sökande efter lämplig husbil är jag nu plågsamt medveten om att det är dyrt med husbil. Och då menar jag JÄTTEDYRT. Det springer lätt iväg bortåt miljonen, och det kan jag säga med en gång, att den budgeten har jag INTE.
Bygga eget då? Jo, hela #vanlife-grejen har ju varit stor ett tag och internet svämmar över av snygga unga par som parkerat sin lilla hembygdda van vid en bedårande sjö, tänt alla ljusgirlanger och satt upp vimplar och nu chillar och lever lajf. Och visst, jag kan ju fatta romantiken i det, men i ett land där ljumma sommarkvällar går att räkna på ena handens fingrar, där kommer den typen av hippie-lösning inte vara funktionell. (För lite reality check kan man läsa Vanlife Myhths Debunked och kolla på The Reality of Van Life on Social Media).
Men visst går det att göra en väldigt smart och bra husbil i en van, det kan till exempel Emmi Holmer på Explorista berätta. Hon har till och med skrivit en serie blogginlägg om hur hon och hennes sambo konverterat inte bara en, utan två skåpbilar till campervans. Hela processen är beskriven i detalj, och tror jag ovärderlig om man ska ta sig an ett sådant projekt.
De erfarna har större grejor
Det blir dock ingen sådan lösning för mig, även om jag erkänner att jag är lite lockad. Jag känner ändå att jag behöver större vattentankar och gråvattentankar, en ordentlig toa och dusch. Och packutrymme eftersom den också ska inrymma en hel del fotostudioutrustning.
Jag har några i mitt nätverk som är otroligt bra på husbilar, till exempel Helena & Peter som driver resebloggen Freedom Travel. Här är deras husbil som är av en större modell, men som de byggt om för att passa dem. Och just det där med att modifiera en befintlig husbil, det tror jag är mer min melodi.
Men jag kommer inte köpa ett stort monster. De är för dyra, och framförallt, för åbäkiga. Dels att köra, men också att parkera. Dessutom har jag bara B-körkort och då får jag hålla mig till de mindre modellerna.
Jag behöver en buss som får plats i en vanlig P-ruta och som man kan köra på en färja utan att få stora skälvan. Dessutom måste jag tänka på vinterförvaring och parkering resten av året, det är ett måste att kunna parkera bilen i ett vanligt innerstadsgarage.
Det kokar ner till att det är en så kallad “plåtis” jag ska ha, en lite längre skåpbil som byggts om så att det går att sova i den. De allra flesta modeller har också integrerad toalett och dusch. Gasspis och rejält tillagen vattentank och rimlig gråvattentank dessutom.
På önskelistan står också rejäla solpaneler, eftersom jag kommer behöva el även när jag är på platser där jag inte kan koppla in mig på elnätet. Inte för att det strålar så mycket sol över Sverige, men möjligheten ska finnas.
Förvaring
Förvaring är viktigt, och de flesta plåtisar har möjlighet att förvara saker under sängen, lätt åtkomligt genom bakdörrar. Precis som vanliga skåpbilar har de nämligen bakdörrar, inte bara den sidodörr som man använder som entré.
Ett litet matbord och en minisoffa finns i regel bakom förardörren (båda framstolarna går att snurra 180 grader och använda i bodelen), och det är där jag tänker inreda en arbetsplats så att jag kan göra bildredigering och videoklippning. I övrigt behöver jag förstås se till att inredningen är neutral (helst grå) och att det går att ordna belysning som passar för bildredigering (dagsljustempererat).
Men den dagen, den sorgen. Först måste jag hitta en bil.
Fem och en halv meter är perfekt
Ja, 540-550 cm, det vore en perfekt plåtislängd för mig. Vikten ligger någonstans runt 3,5 ton. Kanske kan jag också tänka mig upp emot sex meter som verkar vara den vanligaste storleken, men den måste vara tillräckligt liten för att fungera som en “vanlig” skåpbil. Andra bra saker med att ha en liten bil är också att skatten blir lägre och det blir billigare på färjor och lättare att få parkering.
Men det blir inte heller något sådant här monster för mig … Foto: Matthew LeJune, Unsplash
Drömmen: Pössl Concorde Compact, 5,40 lång. Perfekt med sängen uppe i taket, men den kräver bra höjd på garaget!
Adria Twin, finns i flera längder. Den här är alldeles säkert 6m.
Mina favoriter – hittills
Plåtisar görs genom att en vanlig skåpbil byggs om av specialistföretag, vanliga märken är t.ex. Globecar, Pössl, Adria, Bürstner, Westfalia, Knaus, Weinsberg och Karmann. Flest tyska firmor, faktiskt. Bilarna byggs på populära van-modeller från t.ex. Ford och Peugeot.
Här intill ser du vilka modeller jag kikar på just nu. Dock att jag lär behöva hitta äldre årsmodeller, och då är det det Blocket som gäller. Men jag kommer med all säkerhet inte att köpa av en privatperson utan av bilfirmor som specialiserat sig på husbilar, t.ex. Solhem Husbil, Svea Husbilar eller Husbilar i Pukavik.
Än så länge bara en dröm att ha ett mobilt kontor, men kanske dags att börja provköra?
Åh denna drömmen med pop-top: Weinsberg Carabus 540 MQ.
