Så skimrande var aldrig havet

Jag ligger på en stenig strand i södra Kroatien. Som vanligt har det skämtats en del om mig som regngudinna, att jag skulle ta med mig mitt oväder och åka på nederbördsturné genom Europa.

Så visade också termometern elva grader när jag närmade mig Adriatiska havet. Samtidigt rapporterades det om rekordhög värme i Sverige. Jag skulle kunna slå mynt av min förmåga för att dryga ut frilanslönen, kanske kan jag ta betalt för att inte befinna mig på en viss plats – som en slags väderförsäkring för solsugna. En mer altruistisk tanke vore att använda min förmåga för att motverka klimatkrisen. Jag får börja i Sahara.

Under en sällsynt solig halvtimme ligger jag och funderar på just detta, när jag hör ett välbekant och mycket irriterande ljud. Om och om igen ljuder autofokuspipet från en kamera i buskaget ovanför stranden. ”Amatör!”, väser jag ilsket och överväger konfrontation med handfast instruktion om hur man stänger av ljudet.
Kanske har jag fått solsting redan, det kan ju vara så att det vore rimligare att fundera på vad det är för en mystisk typ som sitter i buskarna och fotograferar solbadande kvinnor.
Det händer även nästa dag. Och nästa.

Först tredje dagen inser jag att den kroatiska faunan begåvats med en fågel vars läte exakt överensstämmer med autofokussignalen från en kamera.

Jag behöver visst semester från semestern.

Först kvarstår dock ett par resereportage och jag klänger runt på ringmurar, stångas med turister och vandrar till högt belägna borgruiner. Det skulle inte förvåna mig traktens bergsgetter har GoPro-kameror surrade vid hornen, så vanligt är det med kameror på bergsstigarna. De flesta cyklister jag möter tycks i alla fall tro att den tuffa cykelturen inte är något värd utan en kamera monterad på hjälmen. Andra fotografer tycks använda sin fru som packåsna för att få med tunga videostativ tusen meter över havet för att göra en panorering med sin kompaktkamera (vid sidan om fem andra som gör exakt samma sak). Hela världen fotograferar.

Bild: Ethan Hoover, Unsplash

Landskapet är dramatiskt och oändligt vackert. Men det svårt att ta bilder som gör utsikten rättvisa. Man får använda välkända knep, som att inkludera en inramande förgrund eller andra detaljer som påvisar höjd eller avstånd – eller vänta in rätt ljus eller väderlek.

Just väderlek brukar som sagt vara mitt problem. Men både moln och regn ger fantastiska möjligheter till vackra bilder. Dock delas inte den åsikten av reseredaktörer – åtminstone inte till tidningarnas helgbilagor. Då spelar det ingen roll att artikeln handlar om regn, rusk och primitivt strandliv på en gudsförgäten plats vid världens ände, det säljs inga reseannonser om inte reportagen innehåller gnistrande sand, färgglada drinkar och rodnande kvällshimlar. En resebild tycks alltså bara fungera om den visar våra romantiska fantasier – inte hur det egentligen ser ut.

Därför är det kanske inte konstigt att många bildbyråbilder vi ser i resereportage har frimodigt infärgade himlar, krystad färgmättnad och hård kontrast. Senast jag såg en resebild från Köpenhamn såg staden från ovan ut som en hallucinatorisk färgexplosion. Det är lite svårt att matcha det om man inte är beredd att i alla fall ersätta himlen med rosa sockervadd.

Det är kanske dags att börja med #nofilter-märkning av resereportage?

(Den här krönikan är tidigare publicerad i tidningen Kamera & Bild).