Upp och runt Taffelberget

Återigen en dag där det inte händer så mycket – Nyårsdagen. Hade jag varit hemma hade jag säkert legat i soffan och kurerat en festkväll med att kolla på backhoppning och filmrepriser. Men jag firade nyår ensam och kom tidigt i säng – alltså upp tidigt på nyårsdagen för att klättra upp på Table Mountain, Taffelberget.

En alldeles utmärkt dag att vara hurtig på, tänkte jag och gav mig iväg vid niotiden på morgonen. Ryggsäcken innehöll gott om vatten, solskydd, en lunchlåda och en varm jacka. Vis av en månad i Kapstaden vet jag ju att vädret kan slå om på minuter.

Från där jag bor, i Oranjezicht, tar det en knapp timme att nå parkeringsplatsen vid den vanligaste (och mest trafikerade) vandringsleden upp på Taffelberget, Platteklip Gorge. Det är inte den trevligaste leden, men i alla fall en som man lätt kan göra själv, eftersom man absolut inte kommer att vara ensam.

Väl uppe har man en ljuvlig utsikt över stan från bergets norra rand

Att vandra ensam innebär tydligen att man plötsligt intresserar sig för växter. Här en vacker Watsonia som växer överallt häruppe.

Det tar ca en timme att ta sig upp, och det är en rejäl stigning. Det är inte speciellt svårmanövererat, inte heller krävs klätterkunskaper. Men det är bra att ha bra skor (typ ett par bra träningsskor eller lätta kängor) och se till att man har ryggsäck så att man kan använda armarna när det behövs. Sedan tycker jag nog att man ska vara någorlunda i form.

På vägen upp träffar man på allt från trailrunners till människor som underskattat klättringen och gett sig upp med jeans och lågskor (eller flipflops). Det senare är inte att rekommendera. När man efter en timme har tagit sig upp till den platta ytan på ovansidan berget tar det några minuter extra för att ta sig upp till linbanestationen om man vill åka ner – eller ta en fika.

Ice Plant, väldigt vanlig på berget.

tt slags Sileshår, den här heter Sun Dew och fångar flugor.

Kilomtetervis är det platt – och Watsonian trivs!

På den här delen av berget träffar man inte lika många turister som borta vid linbanan.

Mclears beacon, ett stenröse med en plakett.

Vid platser som kan bli svåra vid hög nederbörd finns det ibland en spång att ta hjälp av.

Här uppe är det som sagt nästan helt platt – och väldigt lättvandrat.

Här en vacker Watsonia som växer överallt häruppe.

Väl uppe har man en ljuvlig utsikt över stan från bergets norra rand

Jag tycker generellt att det är jobbigare att gå nedför än uppför, och funderade ett tag på om jag skulle ta linbanan på nervägen. Men eftersom nyårsdagen innebar ganska få vandrare gick det ganska bra.

Tyvärr började det duggregna på vägen ner vilket gjorde att stenarna blev såphala, inte minst i kombination med all lös sand. Jag var också glad för att jag tog med en värmande jacka. Men allt gick bra, och efter totalt fem timmar på berget var det skönt att komma ner i stan igen.