Pilgrimsleden är en vandringsled vars dalsländska del börjar i Vänersborg och slutar strax söder om Svanskog, vilket som längst blir en bit över tio mil beroende på hur man väljer att gå. Under drygt fem soliga och varma dagar i juli  levde jag vildmarksliv längs denna vackra led som är en blandning av allt det som är vackert i Sverige: skog, sjöar, berg, fält och gårdar. Dalsland är verkligen ett Sverige i miniatyr.

 Att pilgrimsvandra blir allt mer populärt, både i Sverige och resten av världen. En del vandrar för att komma närmare historien och religionen, andra för att komma närmare sig själv. Vissa för motionens skull, andra för umgänget. Jag är inte på något sätt religiös, men jag uppskattar motion och natur. De historiska platser jag passerar på en vandring intresserar mig inte särdeles mycket, men jag tycker om känslan att vara på väg. Att ha allt jag behöver i en ryggsäck tilltalar mig och det är skönt att få uppleva naturen och tystnaden.

Just tystnad är det inte så gott om i Stockholm där jag bor. Däremot är det just här, mitt i skogen i Dalsland jag uppväxt. Vandrar gör jag ganska mycket i mitt jobb som fotograf (för t.ex. Vagabond och Utemagasinet), men jag uppskattar det även privat. De senaste åren har jag vandrat i de tyska Alperna, i Kanada och i Polen och Slovakien. Det blir inte så ofta välkända leder eftersom reportage om sådant sällan är intressant material för tidskrifter. Ja, om det inte handlar om något specifikt som man kan göra längs vägen, förstås.

Nu när jag fick bestämma helt själv blev det en vandring längs Pilgrimsleden i Dalsland. Det visade sig också bli ett sätt att återvända till min barndoms upplevelser. Jag valde att gå ensam, vilket jag sällan gör. Främst för att ingen annan var ledig och kunde följa med mig, men nu i efterhand tycker jag bara att det var bra. Så man kan säga att min pilgrimsvandring handlade mycket om att återupptäcka en gammal kärlek – Dalsland.

I följande inlägg tänkte jag beskriva varje delsträcka lite mer i detalj, med tips om bra tältplatser och vilka delar av leden som tilltalade mig mest. Men jag kan redan nu säga att det är sträckan mellan Holms kyrka i Mellerud och Edsleskog som är själva kärnan i vandringen. Övriga sträckor (Vänersborg till Mellerud och Edsleskog till Svanskog) kan man gärna låta bli om man har dåligt med tid eller inte uppskattar att vandra längs bilvägar. Visst finns det vackra partier och saker att upptäcka, men de verkliga guldkornen upplever man i den mittersta sektionen som med fördel görs under tre dagar med två till tre övernattningar.

 Sträckning och markering

Leden (med karta) kan studeras via dessa länkar där det också finns detaljerad information om olika sträckningar:

https://www.vastsverige.com/mellerud/produkter/pilgrimsleden/

https://www.vastsverige.com/amal/leder/pilgrimsleden-norra-dalsland/

När jag gick leden valde jag att ha riktiga terrängkartor med mig. Visserligen är det svårt att gå alldeles för mycket vilse i lilla Dalsland, och under större delen av tiden hade jag god mobiltäckning och kunde se min position på GPS – men jag tycker alltid att det är skönt att ha en riktig karta att planera och navigera efter.

Den karta jag hade mest nytta av var Outdoorkartan, blad 17 som går att köpa i välsorterade kartbutiker (jag köpte min på Kartbutiken i Stockholm där man också kan köpa kartor online.). Denna karta beskriver sträckan från Mellerud till Svanskog. Jag hade också med mig en karta från Sverigeserien, Blad 36, som beskriver sträckan från Vänersborg till Mellerud. Den går det dock alldeles utmärkt att klara sig utan eftersom denna sträcka knappt går utanför vägnätet.

Hela leden är väl markerad med skyltar i båda riktningar. Förutom dessa är leden markerad med orange färg på träd, stolpar och rösen och man behöver inte vara nervös för att gå bort sig.

 

Utrustning

Styva vandringskängor för att gå leden behövs inte, ett par vandringsskor eller trailrunners fungerar utmärkt. Vandringsstavar kan vara skönt men behövs inte, leden är markerad som medelsvår i mittersta sektionen, resten är mycket lättvandrad och det är få branta stigningar.

Leden kräver i mittdelen att man övernattar utomhus, vilket innebär att man måste ha ett tält/hammock samt möjlighet att bereda mat. Det finns möjlighet att köpa med sig mat på vägen från hotell och värdshus men jag tycker att en stor del av njutningen av att vandra är att få laga mat på gaskök eller över öppen eld.

Vattnet i sjöarna är drickbart, men jag hade med mig ett vattenfilter för att jag tycker att vattnet smakar bättre så. Man kan förstås också koka sjövattnet. Ta med vattenflaska/-or på minst 1-2 liter eftersom det kan vara långt mellan sjöarna. Att använda sjövatten för kokning, diskning och tvätt fungerar fint.

Myggmedel rekommenderas, så även en karta och powerbanks till mobiltelefonen. Om du inte knackar på i stugorna är det svårt att få tillgång till el under sträckan Upperud – Svanskog. Det finns inte heller affärer någonstans längs leden från Mellerud upp till Edsleskog så se till att planera mat och gas/bränsle till kök. Glöm inte värmande lager och regnkläder! I övrigt gäller det bara att ha med sig rätt kläder för säsongen.

Boende

Jag valde att sova i tält under fem nätter, och efter dag tre unnade jag mig en hotellvistelse och middag på ljuvliga Upperud 99. I Vänersborg, Sikhall, Mellerud och Edsleskog kan man välja att bo på camping eller i vissa fall hotell eller B&B, men minst en natt i mitten av leden innebär att man sover i vindskydd, kåta eller tält beroende på lägerplats och önskemål.

Tidplan

Jag började att gå från Vänersborg en söndag efter lunch och gick i mål i Svanskog strax efter lunch på fredagen. Det var helt lagom takt för mig och en ryggsäck med tält, mat, gaskök, kläder, kamera och förnödenheter för fem övernattningar.

Så här delade jag upp min vandring (ett separat blogginlägg per dag):

Jag mötte inte många vandrare under mina dagar på leden, totalt två utländska par: två yngre tyska tjejer och ett belgiskt par. Kanske var det så folktomt på grund av att det är mitt i juli när de flesta kanske är i sommarstugor och på badstränder. Det må vara lite mer folk på senvåren och tidig höst, men trångt blir det garanterat aldrig.

Varför inte fler svenska resenärer har hittat till Dalsland är en gåta. Det är ett härligt litet landskap med otrolig paddling i de djupa, smala sjöarna. Man kan vandra, trampa dressin eller bara sitta och lyssna på fågelsången. Hela landskapet är fullt med de mest bedårande små röda stugor.

Kanske beror det på att de flestas upplevelse av Dalsland är som genomfart från Syd- och Västsverige till fjälltrakterna och skidåkning? Då färdas man längs E45 som är en erbarmligt tråkig vägsträcka som i stort sett går i rakt nordlig riktning genom den plattaste och tristaste delen av landskapet.

Tyskarna har varit här länge, det tar vara 1-1,5 timme att köra hit från färjeläget i Göteborg. En del tyskar och holländare har flytt trängseln på hemmaplan och flyttat hit för gott. Många sommarstugor har också räddats från förfall av inflyttade norrmän (som förstås också gynnats av kronkursen). Dalsland gränsar till Norge så inte heller de har långt att åka.

Så nu väntar vi bara på att Sverige ska upptäcka Dalslands storhet. Vad väntar ni på?