Sista dagen på Pilgrimsleden, det kändes plötsligt som väldigt korta sex dagar jag varit på väg. Den avslutande etappen var inte ledens intressantaste, men jag hade det bra ändå – svårast var ändå att komma hem efteråt.

Tidigt på morgonen vaknade jag av fågelsång vid Koppungstjärnet. Efter en stadig frukost i vindskyddet tog så min mobiltelefon helt slut, kanske var det gårdagens samtal med min syster – eller alla ystra meddelanden med bilder av nystekta kantareller som jag strösslat med i sociala medier under gårdagskvällen.

Det går fort att både att sätta upp och riva mitt kära tält (MSR Hubba Hubba NX) och tjugo minuter senare var allt packat och jag på väg uppför, mot Högheden och vidare mot Edsleskog. Där hade jag siktet inställt på Edsleskogs Wärdshus,  tänkte mig en kopp kaffe och ett eluttag innan jag fortsatte sista dagsmarschen norrut mot Svanskog.

Koppungstjärnet

Det var en bit uppför mot Högheden, vilket inte är så konstigt eftersom Högheden är Dalslands vinterbegivenhet: ett skidsystem för utförsåkning. Här tog jag de första darrande skären i tolvårsåldern och många muggar O’Boy och marmeladmackor på barkis (västsvenska för långfranska med vallmofrön) blev det genom åren innan utförsåkningsintresset svalnade. 

Nu på sommaren ser det helt annorlunda ut vid Högheden. Och faktiskt så ser man från toppen av skidbacken ända ut över Vänern, ja man ser till och med Kinnekulle i all sin prakt! Mycket vackert!

Längre ner i backen ansluter vägen till Edsleskog. Längs denna ligger en del sommarhus där jag blev lite utskälld av glada men oroliga hundar på stugsemester. Något man säkert slipper om man vandrar vår eller höst. Men på det hela taget var det ingen fara, det är klart att hundrarna undrar vad det är för konstigt ryggsäcksekipage som kommer knatande ut ur lingonriset.

 

Vid värdshuset stötte jag på patrull. Trots stora skyltar ute vid vägen om att de har restaurang och café, och listningen på Google säger detsamma – så var det stängt. Jag var inte ensam om att behöva vända i dörren, Edsleskogs Wärdshus ligger precis intill en vacker rastplats och det var många som hade sett fram emot åtminstone en kopp kaffe. Uppenbarligen är det öppet för bokningar för övernattning (inklusive det vandrarpaket som görs tillsammans med Upperud 9:9 men inte mer än så. Det måste jag säga är mycket synd, det finns nämligen inget annat i serviceväg i Edsleskog och därför ingen möjlighet till varken mat, butik eller el hela vägen från Upperud till Svanskog. 

Vill man att Pilgrimsleden ska bli något så måste det finnas något mer välkomnande i Edsleskog. Wärdshuset ser mer ut som en påkostad privatbostad och är inte alls det välkomnande rastställe som jag minns det som från förr i tiden. Snopet fick jag återvända till rastplatsen, koka kaffe på stormköket och äta ett par skivor hårt bröd.

Okej, det är en vandringsled och man kan kanske inte förvänta sig så mycket service längs vägen. Men det HADE varit trevligt, det är allt jag vill säga… 

 

Utsikt norrut från slalombacken vid Högheden

Framme i Edsleskog: utsikt över sjön Edslan från rastplatsen

Innan jag lämnade Edsleskog gick jag förbi kyrkan och prästgården. En glad jeppe jag träffade på vägen berättade att hela prästgården, med församlingshem antagligen skulle säljas. Jag tänkte direkt att det vore en toppenidé att göra om denna vackra gård till ett vandrarhem, som ett fint slut på den mittersta delen på Pilgrimsleden. Hoppas att jag inte är ensam om den tanken…

Efter Edsleskog tar egentligen den officeillt kartlagda delen av leden slut (som kan ses på den här länken). Men eftersom jag visste att sista sträckningen var på gång tänkte jag gå hela vägen till Svanskog. Vid kyrkan fanns också en skylt med hela den kompletta sträckningen. Dock skilde den sig från hur leden är markerad på andra terrängkartor (t.ex de som är nämnda här). Inte för att det spelar så stor roll: leden mot Svanskog går uteslutande går på grusväg eller asfaltväg är det inga problem att hitta, oavsett vilken väg man tar.

Gamla stationshuset vid Kroppan

Min valda väg mot Svanskog

Någon kilometer norrut från Edsleskog passerar man Baljåsen, Dalslands högsta punkt på imponerande (haha) 301 meter över havet. Här finns vandringsled upp på toppen och den hade jag gärna testat om jag hade haft tid. Nu gnetade jag istället norröver mot Svanskog, jag hade ändå lovat att ta mig dit innan kvällen.

I övrigt finns inte mycket att säga om Pilgrimsleden på den här sträckan. Den är ärligt talat ganska tråkig: det är kilometer efter kilometer genom skog och längs myrar. Därför blev jag glad när jag vid Kroppan, precis vid gränsen mellan Dalsland och Värmland stötte på den gamla museijärnvägen som går mellan Svanskog och Åmål. Jag valde att gå längs rälsen större delen av vägen upp mot Svanskog (se bild ovan). Den här sträckan bjuder fin utsikt över sjön Ömmeln och några fina gamla stationsbyggnader

 

Lugnt vatten i sjön Ömmeln

Här passade jag på att doppa fötterna lite och steka mina lunchpannkakor. Man behöver inte vara orolig för att bli överkörd av tåget eftersom järnvägen inte är i bruk just nu – men man får se upp lite för sällskap som kör dressiner på sträckan (det är något jag tänkte testa nästa gång förresten, jag såg att man kan göra det från Finntorp, mer information hos JÅÅJ).

 

Väl framme i Svanskog/Svaneholm gick jag med raska steg mot busskuren utanför Coop, för att få reda på om jag kunde hinna med sista bussen mot Åmål. Tyvärr blev jag inte riktigt klok på tidtabellen så jag gick in i affären för att fråga, samtidigt som jag köpte en hett efterlängtad glass och bad om att få ladda mobilen (tack Coop för att ni var så snälla).

Kvinnan i kassan blev full i skratt när jag frågade om buss. Naturligtvis gick det inga bussar när det inte var skoltermin(!) Lite snopen blev jag allt, bussar har jag ändå hittat i de flesta små orter från Norra Norrland till Skåne. Svanskog är uppenbarligen inte samma metropol längre…

Tur då att jag kunde ringa min far, som glatt tog bilen från Tösse och hämtade mig. I glesbygd är helt enkelt bilen enda alternativet.

Väl hemma var det dags för ”persedelvård” inklusive vädring av tält, tvätt och disk. Efter en dags vila var det sedan dags för en annan stor Dalslandsbegivenhet, Åmåls Bluesfest. Där hade jag det mycket trevligt och det var kul att se att stan kunde leva upp så mycket. Betydligt mer folk än på Pilgrimsleden (vilket väl är tur ändå…)

Sammanfattningsvis måste jag säga att det var fina dagar ute på leden och jag gör gärna om det! Dock kommer jag då att koncentrera mig på den mittersta sektionen av leden, det vill säga Mellerud till Edsleskog. Därifrån kan man ansluta till vandringsleden Storspåret som är 20 km vandring i terräng in till Åmål som har betydligt bättre kommunikationer än Svanskog.

Det blir något att undersöka nästa sommar!

HÄR hittar du ett samlingsinlägg med länkar till min upplevelse av hela Pilgrimsleden.