Under min tid i Sydafrika skrev jag korta små krönikor som kommer att komma i poddform. Här kan du läsa dem först! Det här är den andra av totalt fyra betraktelser. Nummer ett kan du läsa här.

När jag var liten samlade jag på frimärken. Jag minns att man kunde köpa påsar med utklippta frimärken på bokhandeln i Åmål. Det var billigare att köpa dem grovklippta och osorterade och ånga av dem själv, istället för att köpa färdiga ark eller album. Det var också roligt, minns jag och det låg ibland frimärken på tork i hela huset.

När allt var sorterat och insatt i album var det dags för värdering och vi lånade frimärkskataloger på biblioteket. Det spelade ingen roll att det inte direkt var den senaste katalogen, det var spännande ändå. Med hjälp av katalogen kunde man också lista ut vilka länder som dolde sig bakom de spännande beteckningarna, frimärken kom från hela världen. Ibland kunde stämpeln skvallra om vilket land försändelsen kom från, annars fick det bli ett mer noggrant detektivarbete. Många länder hade jag knappt hört talas om, och skolatlasen åkte fram.

Andra frimärken förblev en gåta länge. Ett väldigt vackert märke det stod RSA på. 5c, från 1977.  Jag tänkte att det kanske inte var ett land, utan någon slags tjänstemärke jag fått tag på. DDR fanns ju, men då var det ju också utskrivet. Deutsche Demokratische Republik. Men RSA var inte lika lätt.

Frimärket var mycket vackert, med en nästan bisarrt stor och köttig blomma på. Jag vet att jag tyckte att den påminde lite om den enorma köttätande blomman i musikalfilmen Little Shop of Horrors.

Något år senare fick jag reda på att RSA stod för Republic of South Africa. Jag undrar om jag någonsin trodde att jag skulle komma just hit. Nu är jag snart 45 år gammal och jag har besökt över 50 länder. Men det tog mig alltså väldigt många år att komma till Sydafrika.

När jag gick runt uppe på Taffelberget (det som här heter Table Mountain) häromdagen såg jag en mycket bekant växt. Det var en Kungsprotea som visar sig vara Sydafrikas nationalsymbol. Ett bortglömt, nästan 40 år gammalt frimärksmysterium var löst.

Nu googlar jag och ser att det finns hur många frimärken som helst med någon Proteaart på. I massor av valörer.

Frimärket. Och originalet (bild av Jason Beck)

Jag vandrar runt mycket på och runt Taffelberget. Det som slog mig när jag kom hit var att allt är väldigt likt Australien. Samma torra hetta blandat med ishavsvindar, upp till fyra årstider på en och samma dag… den röda jorden… och eukalyptusträd överallt. Tänk att jag hittat något som liknar mitt älskade Australien!

Men vad gör de här alla dessa olika arter av Eukalyptusträd här?

Jo, det visar sig att de är inplanterade från just Australien. Anledningen till det är att de är alleles utmärkta som vindfångare och vindskydd. Kaphalvön har nämligen nästan inga träd i sin flora. Här dominerar lägre växtlighet, buskage av det som kallas fejnboss, vilket är Afrikaans och betyder ungefär ”fin buske”). Vackra buskage, förstås, inte minst den ståtliga Kungsprotean som har blommor som kan bli stor som fotbollar. Men de fungerar inte så bra som skydd mot vinden.

Vad de INTE tänkte på när de planterade in eukalyptus var att de kräver otroliga mängder vatten, vilket är ödesdigert för ett land som slåss mot uttorkning. Därför uppmanas landägare att begränsa tillväxten, vilket inte är helt lätt. För eukalyptusen är precis som jag, den trivs väldigt bra här.

Nu när jag upptäckt ett land som skulle kunna konkurrera med Australien för min del måste jag ju räkna upp fördelar och nackdelar för att jämföra.

Några kängurus eller koalor har jag dock inte sett till. Att jag är så förjust i Australien handlar ju ändå mycket om djuren. Där finns ju många av mina favoriter: Kängrurus, Wallabies, Koalor, Wombats och Quokkas. Å andra sidan finns det Lejon, Tigrar, Elefanter och Noshörningar i Afrika. Och de små sk Dassies som bor uppe på Taffelberget påminner faktiskt om Quokkas, även om de inte har samma smittande leende.

Hajar finns det tyvärr överallt. Men jag är ganska glad över att det inte finns så mycket giftiga småkryp och ormar här i Sydafrika. Och det är värt mycket.

Likt Australien är Sydafrika ett stort land, om än inte så stort. Människorna är öppna och glada där, men det är de också här. Det tog till exempel bara en vecka innan jag blev adopterad av en familj i Camp’s Bay. Vi ses nästan varje dag.

Säkerheten talar inte till Sydafrikas fördel. Det är svårt att se ett så segregerat samhälle med så stora sociala klyftor, där alla ständigt är rädda för varandra.

Men när det gäller restid och jetlag, där vinner Sydafrika. Det tar någonstans runt 15h att ta sig hit, och man flyger via någon hubb i Europa, ofta Tyskland. Man slipper också helt jetlag, det är ju max en timmes tidsskillnad mot Sverige. Och pengarna räcker mycket längre här, allt kostar ungefär hälften av vad det skulle gå på i Australien. Eller i Sverige.