Inlägget är ett samarbete med EF Education First

Jag tänker ofta att jag hade haft det mycket lättare i mitt jobb om jag hade behärskat språk bättre. Och inte minst FLER språk. För det som blir så uppenbart när man börjar resa är att språk verkligen är makt. Kan man språk så klarar man sig alltid.

Jag kom för någon månad sedan tillbaka från en lång vistelse i Sydafrika och jag längtar tillbaka nästan varje dag. Det var varmt, det var vackert och jag fick så många vänner där. En familj nästan adopterade mig och jag fick lova att komma tillbaka så snart jag kan. Jag blev så glad över att det var så lätt att komma människor nära och jag inser att det antagligen beror på två saker: att de var så öppna och att jag med lätthet kunde kommunicera med dem eftersom jag pratar engelska näst intill flytande – efter år av studier och resor.

Jag började resa ganska sent i livet och jag ångrar att det tog så lång tid för mig att förstå tjusningen med det. Visserligen hade det mycket att göra med min familjesituation när jag var i tonåren; min familj hade lantgård med djur att ta hand om och vi kunde inte resa varken så långt eller så länge. Dessutom hade vi inte så mycket pengar över att vi kunde resa land och rike runt.

Första gången jag reste utanför Norden var tillsammans med familjen, en gruppresa med buss och vidare med en färja till tyska Kiel. Vi hade en dag att ströva runt i staden och spänningen var stor när jag gjorde ett tappert försök att imponera på min familj (och på lokalbefolkningen) när jag skulle beställa glassbägare, milkshakes och kaffe på ett fik. Det gick sådär, faktiskt.

Serveringspersonalen verkade brydda, men inte så roade. Det visade sig att de ord och uttryck vi hade fått lära oss på högstadiet och gymnasiet var oerhört stelbenta. ”Herr Ober” kraxade jag och lät uppenbarligen som en medeltida narr. De visste förstås inte hur de skulle reagera, jag verkade uppenbarligen komma från en helt annan tidsålder.

Min äldre syster fnissade. Hon kunde visserligen inte ett ord tyska, men hon var nyss hemkommen från en Paris-resa och verkade otroligt världsvan. Ja, nu blev det ändå tysk glass till slut, men jag var tillintetgjord.

Den tyska jag lärt mig i skolan var ändå inte bortkastad. Det var en ganska stabil grund vad det gäller ordförråd och grammatik. Problemet var bara att jag inte kunde använda orden på ett rimligt modernt sätt.

Faktiskt tycker jag än idag att det är svårt att tala tyska, även om jag har god läs- och hörförståelse från min skoltid. För man pratar inte så mycket på lektionerna. Och det allra viktigaste: i skolan har man ingen möjlighet att prata med någon som har språket som modersmål. Man har heller ingen möjlighet att plocka upp moderna ord och uttryck, språket utvecklas IRL snabbare än världens alla läroböcker. Och exakt hur man småpratar, hur man flirtar eller slänger käft, det kan ingen kurslitteratur hjälpa till med.

Filmer, teve, radio och podcasts i all ära, de utökar hörförståelsen och man lär sig förstå hur man ska lägga till några ”liksom” och ”precis” och ”jamenellerhur”-uttryck som är så viktiga i vardagen för att man ska uppfattas som en lokalinvånare. Men prata, det lär man sig inte.

För det är ju lokal och världsvan jag vill vara. Fastän jag reser väldigt mycket i mitt jobb som fotograf och resejournalist så inser jag att det jag tycker mest om med att resa är att jag får möjligheten att prova ett annat liv för en stund. Att resa för mig är att vara på studiebesök hos mig själv om jag hade fötts som någon annan, i ett annat land.

Trots att jag ofta borde kalla mig och bete mig som ”turist” så kämpar jag hårt för att passa in. Jag sitter på ett café i New York och tjuvlyssnar andra för att höra hur man självsäkert beställer det trendigaste kaffet. Jag spetsar öronen på Berlins tunnelbana för att lära mig hur man bäst presenterar sig på telefon när man ringer ett jobbsamtal. I Italien tittar jag bara storögt på min pojkvän och önskar att jag kunde prata med sommelieren om vin på ett lika självklart sätt som han. I London börjar jag ändå känna mig självsäker på att beställa mat på restaurang efter att ha fått möjlighet att göra det många gånger förut.

Det är skönt att tvingas prata.

Jag tänker ofta att jag hade haft det mycket lättare i mitt jobb om jag hade behärskat språken bättre. Och inte minst FLER språk. För det som blir så uppenbart när man börjar resa är att språk verkligen är makt. Kan man språk så klarar man sig alltid. Engelskan är viktigast, så klart, eftersom så många människor världen över pratar engelska. Men hade jag fått komma iväg och övat min tyska på plats i Tyskland hade jag säkert omvandlat min knackiga medeltidstyska till ett självsäkert flöde på nolltid.

Det enda som behövs är lite tid och kontakt med lokalbefolkningen. Det är så oerhört nyttigt att tvingas att uttrycka sig. Och det ska gudarna veta att det är många gånger svårare att lära sig ett nytt språk när man är äldre. Man måste passa på så tidigt som möjligt.

Om jag hade fått välja om min ungdom hade investerat i mig själv och mitt liv genom att lägga mina extrajobbspengar på att göra en resa utomlands för att studera språk istället för att köpa coola jeans. Om det så bara är någon enstaka vecka – eller om möjligheten finns att få vara borta i flera månader. Tänk att få nya vänner, en massa härliga upplevelser och språket på köpet.

Är du sugen på att boka språkkurser för dig eller dina närmaste kan du göra det här hos EF!