Minns du en äggformad vitpälsad figur som lystrade till namnet Gnutten? Störst chans har ni som är födda på sjuttiotalet – eller tidiga åttiotalet. Gnutten fanns som mjukisdjur och han hade tillsammans med sina släktingar en egen tablettask. Egentligen var han seriefigur och sidekick till sin sambo, den snälle björnen – tillika skogens väktare – Bobo, men kanske var det hans goda humör och lurviga exteriör som främst bidrog till kändisskapet.

Björnen Bobo minns jag vagt, jag tyckte att han var mesig och trist. Alldeles säkert var jag för gammal för Bobo-tidningen, men jag fascinerades av hans käraste ägodel: den magiska Flaxkikaren. Först trettiofem år senare inser jag att jag har ett eget exemplar.

Med Flaxkikaren kunde Bobo blixtsnabbt transportera sig över stora avstånd. Han fixerade en plats i fjärran och vred på kikarens ringar ”till max, så de bildar ordet flax” och vips förflyttades han dit.

I början av september siktade jag mot Kanada, och plötsligt satt jag i en kajak i Johnstone Strait, strax nordöst om Vancouver Island. Nu riktar jag objektivet mot en svartbjörn som frukosterar på stranden. Han tycks helt obekymrad om att jag paddlar så nära att det känns som om jag skulle kunna peta honom i magen med kajakspetsen. Han vänder sten efter sten och glufsar obekymrat i sig krabbor. Jag är noga med att inte vrida ringarna till max. Det här avståndet räcker bra.

Att arbeta med som fotograf med reseskildringar är faktiskt inget annat än ren magi. Att vakna på morgonen, dra undan tältduken och titta ut över en spegelblank glaciärsjö är så vackert att ögonen tåras. Att sitta på en exotisk plats med en kär kollega och avsmaka ett lokalbryggt öl, att avnjuta perfekt friterade tempuraräkor till glada japaners sorl, att köra ikapp med en stor grupp delfiner eller att skrikskratta efter att ha fått en jättestor geckoödla i håret. Ja, det är svårslaget. Och svårt, nästan omöjligt, att till fullo förmedla i bild.

Men min Flaxkikare är bra till mycket. Med tiden har den blivit en trygghet och en identitet. Har jag remmen lindad ett varv kring handleden och högerhanden om greppet vet jag alltid vem jag är och vad jag ska göra. Och när jag vridit ringarna till max och plötsligt befinner mig på platser jag egentligen inte kan hantera, då är den lugnet och koncentrationen.

Jag är i en stökig förort till Santo Domingo och har med mig en välbyggd ung herre som ”säkerhet”, men det som verkligen får mig att känna mig säker är min kamera. Jag, som kan bli sjösjuk på en bilfärja inomskärs, känner inte av det alls om kameran är med och jag försöker få en bild på en knölval som sakta häver sig upp ur vattnet. Skorpioner har satt skräck i mig sedan jag läste om dem som barn, men när jag i sommar blev konfronterad med en var jag och kameran liksom tvungna att krypa närmare …

Som världens mest höjdrädda människa känns inte heller bergsbestigning som en lämplig aktivitet, men om den perfekta bilden kan finnas däruppe, ja då håller kameran mig i handen och vi klarar det tillsammans. Om ett band ska göra en teveinspelning allra längst uppe i en fyr och världens fegaste fotograf inser att den bästa bilden kommer att skapas genom att hänga utanpå fyren, ja då är det ingen tvekan.

Det är bara att hala fram Flaxkikaren och yrseln är som bortblåst.

(Den här krönikan är tidigare publicerad i tidningen Kamera & Bild)