Den otillräcklige resefotografen

Jag är i snabb rörelse över Nordamerika men just nu sitter jag och dinglar med benen över en avgrund. Det är alldeles tyst.

Jag håller i en storartad kamera. Den har en välväxt sensor, utsökt optik och så många pixlar att jag skulle kunna avbilda vart och ett av alla blad och växter inom flera kilometers radie. Så även grus, stenar och klippor. Jag vill inget annat än att förmedla hur vackert det är.

Men det låter sig inte göras.

Hur mycket vi än önskar, hur bra kamerautrustning vi än har, kan vi inte fullständigt förmedla en upplevelse. Ju större intryck en miljö gör på oss, desto svårare är den att förmedla i bild. Jag tror att du förstår vad jag menar: Alla solnedgångar som känts futtiga efter att ha projicerats på en sensor, alla vida utsikter som förminskats till att likna platta vykort, alla överväldigande ögonblick som reducerats till stumma snapshots.
Vi kämpar med olika väderlekar och tider på dygnet för att få landskapet att visa sig i sin vackraste och mest intressanta dager. Vi provar olika brännvidder och utsnitt, vi försöker hitta unika vinklar och placerar objekt och människor i förgrund och i mellanplan för att visa på proportioner.

Men det låter sig inte riktigt göras.

Så fotografer i alla läger världen över tar i från tårna med efterbehandlingen i jakten på den förlorade feelingen. Telefonfotograferna maxar effekterna i Instagram för att försöka krama ur några extra likes, vi andra ger oss in i Lightroom och Photoshop och kämpar med färgmättnad och kontrast för att försöka återfå den svindlande känslan av att befinna sig just DÄR. Bilder på naturens underverk och våra upplevelser ska in i reklambroschyrer och resereportage, in i bloggar och ut på sociala medier. Vi jagar det extraordinära och trots att vi alla fotograferar samma motiv vill vi glänsa med den fulländade bilden som till och med förväntas vara bättre än verkligheten själv. Vissa tappar helt huvudet och tänker att HDR ska rädda situationen (det blir alltid det rakt motsatta, den maxade bild man ser är egentligen grafik över hånskratten som ekar över nejden).

Solnedgången är snart här. Jag sitter på kanten av Grand Canyon och dinglar med benen. Här finns inga säkerhetsräcken, inga turister, inte ett ljud.

Några kilometer bort, vid utsiktsplatsen, tröttnade jag på att fäktas med skogar av selfiepinnar och jag blev illamående av de gräsrökande våghalsar med actionkameror som med nästan två kilometer avgrund under sig hoppade mellan lösa stenblock för att bli kända på YouTube.

Här, vid den största och mest vidsträckta avgrund jag någonsin upplevt är nu det nu helt tyst, tystare än en bild någonsin kan förmedla. Det är som om djupet äter upp hela världens ljud, som om jag vore mitt i rymden. Kylan smyger sig på, dimman sugs ner mot avgrunden och bergssidorna skiftar färg varje minut tills mörkret helt äter upp dem.

Det är mitt jobb att förmedla det här. Men det låter sig inte göras.

 

(Den här krönikan är tidigare publicerad i tidningen Kamera & Bild)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *